Idag har jag sökt massor med lägenheter i Uppsala. Åh så läskigt det är! Jag har verkligen hela livet framför mig nu, vad vill jag hitta på? Är det till Uppsala jag ska? Och är det juridik jag vill plugga? Vill jag börja plugga på en gång? AAH, mitt huvud sprängs snart av alla obesvarade frågetecken!

Ensamheten sen då.. Det har alltid varit något som skrämmer mig, och nu är det dags att försöka klara mig själv. Ingen som säger åt mig vad jag ska och inte ska göra, ingen som kommer tjata om att jag inte får glömma att borsta tänderna och ingen som kommer tvinga mig att äta frukost trots att jag verkligen inte vill. Ingen att bråka om fjärrkontrollen till TVn med, och ingen som tvingar mig att titta på discovery chanel! Jag önskar att jag var en snygg och independed New York brud, för då hade jag klarat av det. Nu är jag osäker. Är detta ens det jag vill?

Fan vad töntig jag är, ensamhet är inte automatiskt något dålig, bara jävligt ovant.. Det kommer att bli en rejäl förändring, men om typ resten av världens alla ensamma människor klarar det, varför skulle inte jag kunna göra det?

När jag tänker på det här vid datorn så verkar det så enkelt, men när jag nyss gick och pratade med mamma så känndes allt helt omöjligt. Det finns risk för att bloggen kommer bli min drog, dock så måste jag börja skriva om något intressant då jag är rätt säker på att det inte är så många som har orkat läsa ända ner hit.. :P