Jag är på avgiftning!
Det är alkoholförbud här, vilket inte borde vara något problem. Men jag känner lite hur paniken börjar komma krypandes. Inte för att jag har abstinens nu, men det är mest tanken på två vita veckor som skrämmer mig till döds. (HEY har jag problem)

Det är en psykologsnubbe här som är sjukt cool och skrämmande. Han är grym på det han gör och det kommer betyda massor för min personliga utveckling och så, men ÅH vad läskigt det är. Jag känner mig sjukt sårbar och utelämnad när jag ska bete mig som jag brukar. Tänk om jag blir sågad vid fotknölarna. Jag kanske helt enkelt är en riktigt genomkass person som har fel om allt... :S Den första tanken som dyker upp är att jag ska undvika att vara mig själv av just rädslan att få veta mina riktiga styrkor och svagheter.. Speciellt om de sistnämnda är svåra att jobba vidare med. Jag tror att det jag försöker säga är att jag är rädd för att vara ärlig mot mig själv...

Dagen har min osäkerhet till trots varit grymt givande!! i like!