Nu har jag läst alla symptom på sjukdommen, och jag är säker!

Jag hade på någotvis tänkt mig att jag skulle gå ner med flaggan i topp, dö på ett sätt som blir ihågkommet. Typ: "Olga kämpade för friheten tills det tog hennes liv" (hur det skulle gå till är ännu lite osäkert, det är inte så att det krigas speciellt mycket mellan liberaler och frihetsberövande röda politiker) Jag hade hur som hellst planerat en fin död, och om jättemånga år från nu. Men livet är fullt av överraskningar. Det är väl så man säger?