Jag är ur funktion. Eller för att fortsätta på paus-temat så går jag närmast att likna vid en intryckt paus-knapp. En sån som man hade på sin bärbara kasett-freestyle för en sisådär 50 år sedan, när jag var ung. Allting har stannat upp, och tiden för eftertanke är plöttsligt oändlig. Många intryck som tidigare rusade förbi av bara farten kommer nu ikapp och gör sig påminda, om och om igen.

Jag har inte varit på jobbet på över en vecka nu, det går inte. En gång var jag på väg, men när jag gick på gatan utanför entrén så greps jag av panik och gick bra förbi för att sedan åka hem och fortsätta stirra ut i luften framför mig. En annan dag försökte jag ingen, denna gång kom jag igenom entrén och fram till skrivbordet. En timme klarade jag av att sitta bakom mitt skrivbord, för att sedan i vanlig ordning gripas av panik. EN TIMME jobbade jag förra veckan. Det är omöjligt att räkna timmarna som ägnats åt att personifiera apati.

Allt som händer runt omkring mig är extremt otydligt. Jag kan ana något fantastiskt bra som händer, men jag kan inte glädjas åt det. Jag står stilla på paus.