Min pappa ringde just till mig. Det ringde med det vanliga störande ljudet och tillhörande vibrationerna, men istället för namnet på någon vän så stod det "pappa" på displayen. Det är helt overkligt!! Ungefär lika overkligt som att jag har tappat greppet om allt. Jag har ingen aning om vad jag sysslar med eller vad som händer, och jag har tappat det på jobbet, klarar inte av någonting egentligen. Och min lilla pappa ringer och säger att allt jag behöver göra är att säga till så kommer han och hämtar mig och tar hand om mig.

Det är en absurd tanke, att han skulle sätta sig i sin röda folka och bränna upp till Stockholm, ifrån Prag, för att komma och hämta mig. Och för att krama om mig och säga att allt kommer bli bra, för att typ finnas  Nu vet jag hur bortskämda och väldigt älskade barn känner sig.

så måste man återhämta sig, och det gör man bäst med en fetare brunch på Kungsholmen. Även ett bra sätt att förbereda sig inför en hårdare arbetsvecka, nu är det dags att arbeta ihop en slöare månad. Tack Melker, you did me good! 

När hela ens vardag liksom rasar ihop, då är det så jävla värt att ha frispråkiga vänner. Inte sånna som är lugna och sansade och säger saker som "det kommer ordna sig" och "theres plenty more fish in the sea". Man behöver vänner som svär och säger precis vad dom känner. Som brusar upp och blir förbannade, som blir arga och äcklade och känner precis som mig. Som säger "fyfan" en gång innan och en gång efter varje mening, och som hittar på lösningar som handlar om att elda upp saker. Jag antar att det jag behöver är en modigare version av mig själv när allt går åt helvette, jag behöver Maria.


Maria

drar jag och mitt klyschiga liv till Prag. Det är riktigt nervöst nu, kan inte fatta det riktigt!! Men fram tills dess ska jag tillbringa natten på ett svettigt hotellrum i Linköping där jag har varit och hejat på Christoffer idag. 

På ett enda ögonblick, några få sekunder för att vara exakt, på så kort tid så ändrades hela mitt liv. Det gick ifrån att vara ett vanligt men ändå unikt liv till en ren klyscha. Hela jag är en klyscha och jag känner mig som en roman i pocket-rea-hyllan. Eller ännu värre, som en novell i förra månadens cosmopolitan. Men jag tar fan emot känslan med öppna armar. Hellre en känsla i magen som jag kan skratta och roa mig åt, än ingen känsla alls. Så får det bli!

och i överimorgon drar jag till Prag för att bland annat lära min lillebror att simma.