Mina arbetskollegor gillar att träna, och idag är det tydligen dags igen. Sist det begav sig så kunde jag helt ärligt inte gå efteråt, jag fick sådan träningsvärk att Chris var tvungen att bära mig ner för trapporna hemma hos oss för att jag skulle kunna ta mig till jobbet, samt att jag fick gå långa omvägar för att hitta hissar och rulltrappor eftersom jag verkligen verkligen inte kunde gå.. Det var allvarligt riktigt synd om mig. Kanske ännu mer synd om Chris som fick stå ut med mig. Nu ska vi gå på samma pass igen, och jag tror inte att mina kollegor inser allvaret i situationen.

Christoffer ska åka bort vilket kommer innebära obeskrivligt stora svårigheter för mig att komma ut ur huset. Men innan han åker bort ska jag be honom att handla nödvändig proviant så att jag överlever några dagar.