Det är så enkelt, och det går så snabbt. Allt jag bahöver göra är att ta tempen mellan de gånger jag knaprar febernedsättande. Visar det på feber så får Christoffer det ännu några snäpp värre, för då är det, tro det eller ej, ännu mer synd om mig! Så nu ligger jag här igen, det känns som att kinderna blossar lite extra nu. Snart sträcker jag mig efter termometern. Blicken jag kommer ha när jag sneglar på resultatet under armen kommer skrika orolighet. Men, och här kommer det värsta med mig, jag kommer någonstans djupt inne vara litelite hoppfull. För är det så att jag har feber igen, ja då är ju min självömkan befogad. Då FÅR jag använda hundvalpsögonen och pipa oskyldigt att jag är lite törstig, och att jag kanske behöver något för att kyla ner min hals samtidigt som hundvalpsögonen tittar blygt och bedjande på min pojkvän som så många gånger innan denna helg då kilar bort till kylskåpet och frysen för att se vad hans innerst inne hemska och vääääldigt krävande flickvän ska få i sig denna gång.