Jag kan inte låta bli att spinna vidare på det, jag inser snabbt att människor jag saknar i mitt liv är människor som får allt att kännas väldigt bekymmerslöst. Det stack till i min kropp precis, och det var Johanna Kollback som högg mig i bröstet, av saknad.. När jag tänker vidare på det så är även syskonen Törnqvist väldigt ta-dagen-som-den-kommer-bekymmerslösa, och då saknar jag dom med. Ni är fina ni, jag gillar er mycket!