Jag tänker på det där citatet nedan, om att passion inte ska misstagas för kärlek. Det stämmer ju, och det misstaget vet jag att jag har gjort en hel del gånger. Jag har flera gånger trott att jag inte är kär längre när det pirriga och heta hej-hånglet byts ut mot en snabb och torr hej-puss. När man inte längre sitter och tittar varandra djupt in i ögonen utan vardags-blickarna tar över, dom som bara går förbi varandra utan att egentligen se den andra personen. Man älskar säkert varandra då, men min fråga är om det verkligen är så man vill leva hela sitt liv? Opassionerat?

Om svaret är nej, vad ska man göra då? Måste man hitta en hetlevrad italienare för att få uppleva känslan av att bli sedd? För att få uppleva känslan av att varje dag med dig som partner uppskattas, att få veta att även något så enkelt (och som till slut blir vardagligt) som en hej-puss är det bästa som finns. Nej, dom har fel domhär grabbarna...